Adan Cabal

Jag är en enkel 22-årig person med sympatier och antipatier. På så sätt är jag mycket lik en vanlig hominid. Och på andra sätt är jag också som en vanlig människa. Jag har ett förflutet, en nutid och allt det andra som kommer efteråt.

Mitt förflutna och min barndom präglades av en nomadisk känsla för äventyr och en rik resekultur. Det var en historia som tog mig från Michicansjöns urbana stränder i Chicago till de stora slätterna i afrikanska Serrengeti. Innan jag fyllt 18 år hade jag bott på fyra kontinenter, besökt över 20 länder och blivit flytande i sex olika språk: Engelska, franska, spanska, portugisiska, italienska och tyska. Och trots att mina tidiga år var så varierande lyckades jag få en tillfredsställande barndom och spännande nog blev jag själv en tillfredsställande person (ett faktum som jag är oerhört stolt över).

Och det var på denna strävan mot medelmåttighetens topp som jag upptäckte en brinnande passion för videospel. Närmare bestämt var det år 2009. Call of Duty Modern Warfare 2 hade precis kommit ut på hyllorna och vuxna män stod utanför butikerna och dreglade vid tanken på att få hålla den ikoniska spelboxen i sina händer. Naturligtvis drog alla barn i kvarteret också med sig sina ovetande föräldrar till köpcentret i ett försök att köpa spelet.

I en handling av trots och pragmatism stannade jag hemma och motstod uppmaningen att kasta bort mina tre sista utsläppsrätter till saken. Delvis för att jag visste bättre och för att jag hade planerat att göra förnuftiga investeringar och utöka min skatteportfölj. Men på ett mycket mer realistiskt sätt berodde det också på att min mamma aldrig skulle tillåta det. Jag växte nämligen upp med en mamma som trodde att PEGI-klassificeringen på spelets omslag inte var ett förslag utan en lag som kunde upprätthållas med våld av polisen. Så hon tog aldrig några risker och jag var fast med att spela LEGO Batman under ett sorgligt antal år.

Lyckligtvis hade jag, precis som alla andra barn med dominerande föräldrar, ett ess i rockärmen. Detta speciella ess hette Rami, han bodde 3 hus ner på gatan och råkade vara min brors vän. Så jag väntade, och vid första tecken på föräldratillsyn rusade jag över till Ramis hus och såg honom och min bror skjuta huvudet av folk i timmar. Jag rörde inte handkontrollen en enda gång den dagen, och ändå förändrades mitt liv. Fram till dess hade jag alltid tyckt att videospel var en rolig distraktion. Men den dagen hände något som jag inte riktigt kan sätta ord på, och det ingav mig en brinnande passion för spelvärlden.

Spola fram 14 år till nutid och jag har odlat mina skrivfärdigheter och lärt mig att gifta mig med mina intressen genom att arbeta som speljournalist här på Game Champions. Det här var och är fortfarande ett perfekt sätt att prata om de saker jag alltid har älskat och dela mina tankar med en bredare publik. Dessutom har jag haft förmånen att få skriva om min andra kärlek: fotboll.

Fotboll är en annan sak som har dominerat mitt liv. Ända sedan jag först lärde mig att springa verkar det som om jag alltid sprang bakom en fotboll. Oavsett om det bara var att sparka runt den på stranden, spela på planen för mitt lokala lag eller springa för att se en match på närmaste sportbar. Fotboll var alltid en del av mitt liv. Och det var inte förrän jag började stötta Arsenal som jag upptäckte de negativa effekterna av att investera energi i spelet. Det var under de mörka och turbulenta Mustafi-åren som jag lärde mig en sak eller två om känslomässigt lidande och förstod vikten av återhållsamhet. Numera är de mörka tiderna ett avlägset minne och precis som de nuvarande Gunners flyger jag högt och överpresterar.

Och slutligen, när det gäller framtiden, så vet jag inte vad som väntar mig härnäst. Jag har ingen kristallkula och jag är uppriktigt sagt förvirrad av konceptet som helhet. Vad jag kan säga är att jag ser fram emot framtidens löften med stor spänning. Löftet om kall öl, hjärtstoppande fotbollsmatcher och nästa Grand Theft Auto. I slutändan är det NU som verkligen betyder något och det är därför jag lämnar er med detta citat från en av min barndoms verkliga gs:

"Gårdagen är historia, morgondagen är ett mysterium, men idag är en gåva. Det är därför den kallas nuet." - Mäster Oogway, Kung Fu Panda